Växten med vin crossboss

SJÖ &#x;ø4, r. l. m. (f. Weste(; jämte m.), Dens. FörslSAOB(c. ; jämte m.)); gen. sjös &#x;ø4s, i bet. 3 b δ, c δ o. k äv. &#x;ös4 (sjöss Dalin (i bet. 3 b δ)), äv. sjöss &#x;ös4, förr äv. sjöes (se anm. nedan); best. sjön &#x;ön4, äv. &#x;ø4n (sjönn Weste; rimmande tillsammans med bön Tegnér (WB) 5: (), tillsammans ön Jönsson Flaskp. 57(); på uttal med långt n tyder sannol. den äldre skrivningen siönn, t. ex. SthmSlH 1: 98(i handl. fr. ), 3SthmTb. 2: ()), äv. (numera bl. inom vissa trakter, bygdemålsfärgat) -en (Svart G1 54(), (Elgström o.) Ingelgren (c. insjöens; i vers)); pl. -ar (Psalt. 8(öv. watusiögar), Brahe Kr. 3(c. ) osv.) ((&#x;) -er G1R ( jnsöijer), Landsm. XVII. 1: 15(); -or AktsamlKungsådreinst. 78( Siögor); -r BtFinlH 3: ( insiör), Bondepract. C 7 a()). Anm. Gen.-formen sjöss äger anträffats (vid sidan från sjös) inom bet. 3 b δ, c δ, j o. k; inom bet. 3 b δ, c δ o. k har formen sjöss numera nästan helt undanträngt formen sjös. inom ä. period an

Sök i tre ordböcker vid en gång

TUNN tun4, adj. -are (G1R () osv.) ((&#x;) kompakt. tyndre LPetri 2Post. a(); superl. tunnest Hoorn Jordg. 2: 95(); tÿnnesth 3SthmTb. 2: 69()); adv. TUNT.

Ordformer

(ton- i ssg (: tonkaka). tonn &#x; tun &#x; (: tunrå). tund &#x; (: tundhet). tunn (th-, -w-) osv. tyn- inom ssg (: tynklädnat). tynn (-ÿ-) &#x;c. tönna, pl. )

Etymologi

[fsv. þunder, thyndir; motsv. fd. thunt, n. (d. tynd), fvn. þunnr, nor. nn. tynn, tunn, nyisl. þunnur, fär. tunnur, fsax. thunni, mlt. dünne, mnl. dunne (nl. dun), fht. dunni (t. dünn), feng. þynne (eng. thin); besläktat med TÄNJA. &#x; Jfr FÖRTUNNA, TINNING, sbst.1,TUNNA, v.2]

A. i fråga om dimension l. form.

1) om tredimensionellt föremål tillsammans (mer l. mindre) flata ytor: likt har relativt liten utsträckning i den minsta dimensionen; äv. angående lager l. skal l. skikt o. d. tillsammans mer obestämd utbredning (l. längd l. bredd); motsatt: tjock l. djup. ett tunn hinna. Tunn

Sök i tre ordböcker vid en gång

UR- ɯ3r-, ssgsförled.

Ordformer

(förr äv. v-, w-, -hr-, -rh-)

ss. förled i ssgr.

1) i fråga om tids- l. ordningsförhållanden: som existerar det l. den inledande i sitt slag l. har för att göra tillsammans med första start av ngt l. existerar ngts l. ngns ursprung l. utgångspunkt, ursprunglig; primär-; i sht i substantiviska ssgr.

2) [utvecklat ur 1, urspr. ss. förled inom ord angivande hög ålder o. d., ss. UR-GAMMAL, UR-ÅLDRIG] ss. förstärkande led: oerhörd, jätte- ; i många hög grad; obeskrivlig, utomordentlig, komplett (se d. o. 3); inom sht (vard.) i adjektiviska ssgr.

Ssgr (i allm. mot 1): UR-ADEL. i sht hist. ifall adel(ssläkt) vilket erhållit adelskap före ca (o. därmed hör mot de äldsta i landet); motsatt: sköldebrevsadel. Granfelt Vap. 1(). Avkomlingarna själva hävdade, att Anders var från uradel ifrån Norrala. Hälsingerun. , s. &#x;

-ADLIG. jfr -adel. Majoren von Segbad hafver .. undfått Kongl. remiss at naturaliseras, aldenstund han icke allen